Som det/jag borde vara.

Men så är det inte......

Mors-dag m.m

Idag är det mors-dag.
Och jag säger grattis till världens bästa mamma!
TACK FÖR ATT DU FINNS I MITT LIV!
Jag älskar dig.......

Men resten vet jag inte...jag mår inge bra alls..
But...hm...vem bryr sig?
Vet inte vad jag ska ta mig till riktigt.
Eller jo, just nu för stunden ska jag sitta och skriva ner de namn,
på personer, som hjälpt mig genom vården.
Det är vad jag ska göra, och jag ska FÅR inte glömma någon!!
Ha det så bra ni kan alla...
Pysen, jag tänker på dig.

Vi.

Att få ha dig sovandes i mitt knä, så himla underbart.

Snälla tro på mig, jag kommer aldrig gå bakom ryggen på dig.

Jag vill bara hjälpa DIG och jag kommer använda mina sista krafter till att hjälpa dig. Du ska inte ha det såhär, det ÄR FEL!!

Jag lovar, snälla tro mig, och de andra få som verkligen anstränger sig för dig, LITA PÅ OSS! vi ska ordna upp allt för dig.

Som sagt, du ska inte ha det såhär.

Du är så vacker när du sover.

Mina overklighetskänlsor kan ta och dra någonstans.

Jag orkar inte med dem, eller "dem" heller för den delen.

INGENTING!

Men min pys, och jag, VI, VI!! fattar ni?? VIIIII!!!!!

Vem finns Där och Här?

Vem finns där när jag eller inte någon av mina nära kan ta hand om mig och rädda mig?
När inte Pysen eller J eller J eller E eller Bengt eller Mamma mfl eller NÄR JAG SJÄLV INTE KAN RÄDDA MIG ELLER ORKAR??


Vem finns där då? Ingen...ingen alls....det har jag märkt nu.
Så, ja..
om man verkligen skulle ta och lägga ner hela verksamheten som kallas...vad?
*stor,djup,ledsam och uppgiven suck*

Tänk...tänk om de hade sett insidan.

Nu ser personal och några till bara utsidan. Ibland ett leende, många tårar, mina armar och mitt förstörda fysiska, en filt ibland som för dom är ett himla problem som för mig är en enorm trygghet och ibland ser de mig under bolltäcket som är en jätte hjälp, de stunder jag känner att jag klarar av det.
MEN!! tänk om de hade sett rakt igenom mig, insidan. De hade svimmat, de hade blivit tysta, stumma, jag lovar.
För där ser det helt annorlunda ut än den enkla utsidan vill jag lova.
Men näe, ingen...ingen....

Till min pys.

Jag kände faktiskt detta på mig....men....jag ville inte tro på det, ville inte att det skulle bli verklighet.
Men nu verkar det som om att det är det. Och jag är lite ledsen på mig själv att jag inte är inne på samma tankebanor som du.
Snälla...du kommer säkert se en ledsen omkring gående mig..men jag vet också att du förstår varför.
Du är den absolut bästa vän jag haft någonsin och kommer att ha.
Så jävla rädd för ensamheten "bara".

Please....remember me....

skit.

Längst upp var detta ja.. ja.. om man ändå kunde tagit sig längst upp på det där berget och bara suttit kvar där. Vet faktiskt inte, kanske hade det varit värt att bara sitta av sin "livstid" där uppe högst upp?

Enormt trött och ..ja.. men visst. Jag maskerar mig mycket väl.

Kiruna...

En snabbis nu då...ja...
m..mycket riktigt.Stack med pysen till kiruna eller ja, vi var nog i hela sverige typ..
Situationen blev ohållbar här i tisdags.
Resan har varit jävligt påfrestande och jobbig.
Wiljan är dumma i huvudet förutom mina och pysens guldkorn som finns här...
Och Ni vet vilka Ni, är.
Resten kan dra åt helvete!!!!!!!!!

Snälla, jag förstår om ni undrar men fråga inte så mycket ang detta.
Jag är inte i bra skick alls.
Personal sagt till mamma och bengt att de ska "ha koll" på mig.
Inte en käft i närheten förutom min pys på andra sidan väggen <3
Men personalen....alltså..nej...*kniper igen*

Mer info om allt detta kommer troligen..nån gång..när jag orkar..om jag orkar.


De anar inte.....

Besviken

Sitter nu en bra bit upp i sverige med min Jessica.
Okej, wiljan, tror ni vi har så förbannat jävla roligt? näe! visst, vi har haft glada stunder, men detta är en flykt i rädlska.
utan medicner.

tänk på det.

ps. vi försöker och tar verkligen hand om varandra och gör vårt bästa i allt kaos. ds.

Jessica gästbloggar.

Anledningen till att jag (Jessica Andersson) vill skriva några väl valda rader i Louises blogg är att jag tycker att hon är så missförstådd. Jag vet så väl hur det är och hur det känns när ingen finns där, när ingen lyssnar, när ingen förstår.
Jag vet att du är en kämpe Louise. Du kämpar på som f*n och det tragiska är att ingen ser det. Jo, jag ser det. Jag ser hur du kämpar. Jag ser hur du kämpar dig igenom varje dag, varje timme, varje minut. Jag ser att varje andetag för dig är en kamp.
Men du tar dig igenom kampen varje gång, vilket bevisar hur stark du är.

Du är så väldigt mycket starkare än du tror!

Louise, lyssna på mig och ta till dig detta.
Du är värd så mycket mer än det här sketna livet. Du ska vara fri. Det låter skrämmande, jag vet. Men jag finns med dig i din kamp, ALLTID!

Jag finns med dig överallt, bredvid dig, över dig, inom dig.
Tillsammans ska vi ta oss igenom det här mörka svarta. Vi ska passera det becksvarta tillsammans. Det får ta den tid det tar. Men NÅGON gång, NÅGON GÅNG ska vi komma ut ur naten och helt plötsligt badar vi i ljuset.

Det är ingen omöjlighet! Det SKA GÅ! Det kommer gå.
Det lovar jag.
Together we´re stronger than everything else!

Ge inte upp!
Lova det.
LOVA!

Handen..

Tänk..tänk om en stor hand bara kunde komma ner och fånga upp mig.
Ta mig uppåt, till det stora blå bland alla molntussar. Omsluta mig, ge mig trygghet.
Lova att aldrig släppa ner mig igen förrän allt ordnat upp sig. Lova att aldrig överge mig..
Tänk...

Men TACK!! A-M för att du hjälper mig, ge mig dem kramar jag verkligen behöver.
Tack B, för att du lyckas banka in lite förstånd i mitt stormiga huvud. TACK!

Pysen, mina medpatienter J och E.
Vi ska ur detta helvete, vi bara ska!!! De ska inte få bryta ner oss! VI SKA VISA DEM!!!
Vi måste hålla ihop! Jag finns ALLTID för er alla.
Som ni för mig, TACK!

" And I will walk on waterAnd
you will catch me if I fall
And I will get lost into your eyes
I know everything will be alrightI
know everything is alright " / Lifehouse - Storm.

Snälla personal!
Jag ber er! Jag försöker, jag kämpar, ser ni inte det? jag försöker skydda mig så gott jag kan!
Jag försöker klara mig, fast ni verkar inte se det. Varför, vad gör jag som är så himla fel jämt?
Jag har ett enormt jobb med att ta mig upp på morgonen, men jag försöker.
Ni är arga på mig för att jag inte är med i grupper etc. Men kom igen, allt tar sin tid.
Och ok,...kalla mig långsam eller efterbliven då, men jag försöker iallafall.
Även om inte ni ser det,
Förlåt för....vadå?


Tänk om.......

Ekohallen..

Idag var vi på Ekohallen.

Det var kul, både kul och jobbigt. Fast det negativa höll jag för mig själv, och lyckas fortfarande göra, tror jag.

De hade gjort om helt sen jag var där sist, MORR!!! så jag och pysen hittade typ inte alls det vi var ute efter, men men....

Ingen mening att skriva mer nu för det blir bara gnäll.

Men jag säger som jag sagt förut, och en mening ur Within Temptations låtar.

Open up you´re eyes.

kämpa Louise!

Be still my heart..please..

- Kom igen nu! Kämpa på!
- Nej jag orkar inte, jag kan inte!!
- Joo det funkar visst!
- NEJ DET GÅR INTE!!!!!

Ok...vem pratar jag med...? Livet? Döden?

kaos...inget känns bra....ångest...sluta vara på mig!!!!!
Tvångsmedicinering imorse..FY!!!!
vet inte vad jag ska göra.
* * * // ***'

Oh, hm..ok, that´s me....but...
No...they can´t read my pokerface.

* * * * * * ///////// ** * * ** *

"Louise du är så söt så jag vill/kan inte sluta titta på dig."
Tack pysis! Den meningen värmde enormt.
Du är är..är..*inga ord*

<3

u.a :P

Dagen än sålänge... ja...
vilat, sovit, vilat, varit och är livrädd för en medpatient. Pratat med avd chef som inte gör ett shit åt att, *grr*, spelat showdown, ätit digestive, druckit mjölk och lite kaffe.
Veckomöte snart.

Måendet idag då?
Jo...Faktiskt..FAKTISKT ganska okej ibland, SKÖNT!
Dock inte allt för ofta...
men jag försöker.

...Lite senare....

Yeah! Veckomötet var Bäst idag!! herre gud!
Mina medpatienter: J, J och E.
Satan i gatan vad vi slog ut allihopa ;)
Och patient J***s, jag lovar, jag hjälper dig med fia spelet ;)

Och du ska vara läkare..?

Jag hade faktiskt högre tankar om dig, ärligt talat, det hade jag.
Men detta trodde jag aldrig. Men nu vet jag iallafall.
Tack för utskällningen förresten. Kändes Kanooooon bra ska du veta.
Speicellt när man snart är nere i botten? om någon sådan finns.

Thanx

If I didn´t have YOU!

Ångesten gnager, äter och fräter på mig. ÄCKLIGT!
Och det gör så ont, så fruktansvärt ont och inget hjälper mig nu jag vet det.
Men jag försöker se det positiva idag...PYSEN KOMMER TILLBAKA TILL MIG IDAG!!!!!!
Åååå!!!
Jag har fixat så fint till dig/henne. Och ännu en sak ska ordnas, ska se när bara. Ååå det ska bli så kul att se din reaktion :)

Jätte nervös. Personal sitter och pratar med läkaren ang mig och mitt vak.
Vill jag ha det kvar? till en början hjälpte det mig jätte mycket. Men nu faller jag bara mer och mer..vad är det som händer med mig egentligen? jag fattar ingenting...
Men jag tror det hade känts tryggare att ha det kvar ett tag...iallafall tills dagen D .
Men ja...nej...sätter de en 3a på mig kan det lika gärna sätta 0, för det hjälper liksom inte.
Nu försöker jag med gradens hjälp, 2an, att någon alltid är hos mig fast det slarvas.. typ putta till eller be om hjälp när en person alltid är nära mig, eller Ska va.
Visst, jag är medveten om att jag väljer bort vissa, men så är det, jag kan inte hjälpa att jag litar mer på vissa än andra. Förlåt.
Men med tanke på min uppväxt. Hade alla vetat om den, hade dem nog också förstått.


Pysen, If i didn´t have you.
My world...? = nothing.
YOU´RE my life.

Hjälp Oss!!

Egentligen vet jag inte hur jag ska kunna skriva ordentligt, men jag försöker.
För händerna skakar, fingrarna skakar och jag gråter, tårarna rinner fast jag försöker och är vansinnig på mig själv för att jag inte kan tränga bort dem!!!
Utanför mitt rum sitter någon och tittar på mig som jag inte ens vet om jag känner..

Personal, våra föräldrar!
Lyssna nu, snälla, det är allvar.
Ni måste hjälpa OSS!
Mig och min pys. Vi mår så fruktansvärt hemskt!
Visst, jag har mitt vak (som många är duktiga på att slarva med...) , och det känns tryggt.
Men vad gör omvärlden för min älskling då?
Nu är hon i en helt annan stad många timmar ifrån mig....och stället är INTE mysigt.
Tacka gud för att jag fick höra din röst i telefon tidiigare idag pysis..fast jag inte vågade säga till personalen att det var du.

Jag visste att något var fel när du ville ut igår. Men som vnaligt var jag tyst och en idiot till personal släppte ut dig.
En av nattisarna sa att du skulle komma tillbaka under natten. Men du kom aldrig.
Jag blev utom mig av oro imorse när jag fick reda på att du inte kommit tillbaka.
Kanske att du kommer idag? imorgon?

Kom igen nu psykiatrin!! visa vad ni går för!!!! LYSSNA PÅ HENNE!!!!!!!!!
Eller är det Det Här ni går för?? kan ni inte mer än så här?
idioter.

Jävla förbannade tårar sluta rinna då!!!! *arg*
Jag vill gråta och få ur mig allt hos någon jag känner..och det dröjer typ 1 tmme till
= en evighet.

Och en ännu längre evighet tills jag får träffa dig igen pysen?
Jag kan inte beskriva i ord min kärlek till dig och hur orolig jag är och hur förbannat mycket jag saknar dig.
Det är knappt jag klarar av någonting här utan dig.
Du är ju:
Mer än allt för mig.

Livs-ångest.

Fy fan vilken hemskt förmiddag. Jag trodde verkligen att..ja...
jag har sån ångest pga jag lever. Jag vill inte!!!
Nu har jag spelat showdown för hela slanten i flera timmar.. jaha, och nu då?
Jag kan inte sätta mig ner och bara sitta för då kastas allt över mig.
Samtidigt orkar jag inte alltid göra något heller.
Hur ska man få allt och funka?
Och alla tror man mår sååååå bra...


Tack pysen IGEN IGEN IGEN OCH IGEN för att du finns och vet hur jag Verkligen, mår.

Och snälla...snälla snälla SNÄÄÄÄ ÄÄ ÄÄÄLLA!!
Jag behöver ro, ro, bara lite, lite granna tystnad, lugn, Ro.
Detta stöket här gör mig galen.

Mitt Riktiga, jag.

Ser ni mig inte? jo det gör ni. Ni ser en glad Louise som skrattar och dricker kaffe.
Men något annat då? nej....
Jag mår så ..ja...jag orkar inte nämna det mer.
Men jag är inte så glad och bra mående som det ser ut. Jag vill bara gråta.
Alla skratt, alla leénden gör så jävla ont!! DET GÖR SÅ ONT!!!!!
Tror inte någon ens kan föreställa sig denna inre smärta..jo..mina medpatienter, de vet percis hur det känns. Men gör personalen det?
Jag tvivlar på det.

Jag tvivlar på allt.
Kommer det bli en morgon dag? hur ska den se ut? vem ska hjälpa mig fram till den?
Kommer jag överleva den? kanske, eller, hm, är det min sista kväll och natt nu?
Jag hoppas, jag hoppas verkligen typ att..ja..kanske att mitt hjärta stannar av sig självt när jag sover eller något...snälla, låt det hända...

Låt mig få komma bort..snälla...SNÄLLA...
jag ber.

Tänk om jag hade legat inlagd på en avd för fysiska skador. Typ någon intox..som jag bara går och längtar efter (kalla mig dum om du vill, men så är det) ja, då hade alla verkligen tagit hand om mig, brytt sig om..varit oroliga för...
Men det är tydligen än väldig skillnad när det gäller det och psykiatrin.
Tyvärr.
Och detta drabbar allt för många...
Undra om jag kommer bli inkl i den skaran..

Jag håller ju på att försvinna!!!

Jag mår skit, idag med, tack, vem bär ansvaret på det om jag får fråga?
Den saken/människan vet jag inte vad jag vill göra med.....!!!!
Minns knappt något av förmiddagen eller dagen tills nu. Kan ju bero på att jag sovit hela dagen..
men det är pga jag mår så jävla dåligt.

Låg först en lång stund imorse/förmiddag under bolltäcket, jätte skönt!
Sen fick jag inte ligga mer under det, gick ut och tog lite havregryn. Sen la ja mig igen fast under filt.
Vid 15 tiden kom min 14 medicin in...
sen kom en idiot till personal
- Louise det är musikgrupp nu.
- JAG ORKAR INTE JAG MÅR INTE BRA JAG SKITER I DET!!!!
- Ja du skiter ju i det mesta tycker jag.
Jag vet inte vad eller om jag svarade...
Samma person kom någon minut senare..
- Kom nu då!
- MEN JAG ORKAR INTE!!!!!
- Ditt extravak ska gå ut dit nu så du får följa med henne.
- Jaha, så JAG ska gå med henne?
- Ja
- Du är ju fan dum i huvet.

Vet inte om han hörde det, man kan ju hoppas. Men han är väl för stolt för att ta åt sig.
Nej, det får vara såhär. Jag pallar inte mer.
Jag är helt slut, totalt slut är jag.

Rädd. Vågar jag gå, sitta. stirra, dricka, ANDAS?

Is this our farewell?

"Jag skulle tänka att det var synd att du inte orkade kämpa. Men jag tror inte, ärligt talat, att jag skulle bli förvånad. Allt jag gör nu är att hoppas för din skull att du orkar."
*

" Jag skulle tyvärr inte bli förvånad om jag fick veta att du hade dött. På ett vis är jag nog beredd på det eftersom att du har pratat om att du ska dö och att du vill dö i flera, flera år. Och naturligtvis skulle jag gråta ihjäl mig och få världens största sorg eftersom att jag skulle ha förlorat min Is!!"

*

" För det första så hade jag klandrat mig själv, känt att jag kunde gjort så mycket mer, för så är det. Sen hade jag nog blivit ledsen och irriterad på samma gång. Men jag hade inte klandrat dig, utan mig själv."


Sweet darling you worry too much, my child
See the sadness in your eyes
You are not alone in life
Although you might think that you are.

*

- Louise vad trött du ser ut?
- Louise behöver du sova?
- Louise vad är det med dig?

Ja, vad fan tror ni? jag håller på att dö av skräck, DÖ PLÅGSAMT AV SKRÄCK SOM JAG INTE KAN PÅVERKA SJÄLV ÖVERHUVUDTAGET!!!
VAD FAN HADE NI SJÄLVA GJORT???!! ELLER DU, GJORT???
+ att graden kan man lika gärna strunta i, liksom, hallå? hur bra koll har de här egentligen.
Super lätt att samla på sig saker, skada sig etc..
0 koll f*cking chokladboll.

Hejdå.

Söndag..

Varför är just jag utvald till att få så mycket skit över mig? VARFÖR?
Jag har aldrig bett om att bli född = jag har min fulla rätt att välja bort "livet".
Förlåt mamma att jag säger så men det är faktiskt sant. Och du vet vad jag menar.

Jag trodde jag skulle ta mig ur denna skiten, men det verkar jag inte göra.
Denna gången har det satt sig ordentligt och det tänker jag Inte, gå med på.
Dagen D närmar sig med stormsteg.

* * * * * * * * * *

Pysen. Det är bara Du, som förstår, och tar mig på allvar..eller var jag orättvis mot någon nu?

Här är vi iallafall. Vi två, VI TVÅ! Mot resten av den jävliga världen.

Tack för att du finns min älskade vän.

"Nu kommer allt ordna sig."

Mamma....om du ändå vore här nu.
Om det ändå var Du, som sa sådär. Om jag fick krypa in i din famn, du skulle stryka mig över håret och säga den meningen som du sa när jag var liten "var inte rädd. Inget är farligt."
Eller varför inte "Nu kommer allt ordna sig." Jag skulle få sitta i din famn,
låta min tårar falla i ditt knä i stället för på detta förbannade tangentbordet där jag sitter i ett JÄVLA hus som kallas Wiljan som tydligen ska vara en form av behandlingshem.

Mamma...jag behöver dig Nu.


Och jag förstår inte varför varenda Disney film ska påverka mig så starkt...

Sista andetaget.

Snälla, jag står inte ut längre.
Döden, jag väntar här med öppnar armar.
Ingen verkar riktigt förstå hur dåligt jag egentligen mår eller i vilket skick jag är i.
Iallafall ingen personal...eller jo..kanske någon..och du/ni vet vilka ni är, men resten då? näe.
Jo, min pys. Min alldeles egna pysis. Fy fan vad jag älskar dig.

Men nej, jag orkar inte mer, klarar inte mer, vill inte mer, går inte, vill inte.
Ta bort mig, jag ska bort.
"Dom" har så rätt, så rätt så rätt...det stämmer in precis...
Och allt gör för ont, för ont för att jag ska orka stå ut. Jag kan nog lätt lura av mig graden, sen ska allt genomföras. Läkare G, sätt en 3a då, moah, hjälper ändå inte, kommer inte hjälpa.
Jag kommer försvinna ändå...lämna och flyga iväg....med söndriga och slitna vingar.

Tänk. Dra in ett långt, Djupt, andetag. Andas ut.. och ja, tänk om allt ändå sedan kunde vara över.

Our Hands.

Lejonkungen.

Jag tror det är den absolut bästa Disney film som gjorts (enligt mig).
Och det är bland den finaste musik som finns i filmen som berör mig oehört mycket.
Och hm..hur jag nu ska förklara detta. Det går att jämföra den så mycket med mitt liv.
Jag föddes..träffade vänner..vänner försvann..kom tillbaka? fast i en annan form.
Och ja..tänk..en scen i filmen är ju när Simbas pappa dör. Tänk om det blir så med mig?
Fast det är mamma som puttar på mig och försöker väcka liv i mig, som är förevigt borta.
Är det så det kommer sluta?
I filmen får simba tillbaka sitt liv, men ändå har han något förlorat. Och det är ju samma för mig, NÄSTAN, förutom att jag kommer inte få tillbaka ett riktigt liv.
Ja jag vet att jag är jätte mycket negativ när jag skriver, ber lite halvt om ursäkt men det är mitt mående, på allvar.

Vad ska 3an hjälpa mig på natten? jag har redan börjat med planer på hur det ska gå till.
En B plan, eller ja..kan man kanske kalla det. eller C? näe....jag är så rädd när jag vaknar, jag vågar ju knappt resa mig ur sängen.
Men någon natt kanske jag gör det, någon natt kanske jag hinner.

Ja, kanske jag riskerar att bli någon jävla gurka. MEN, då får jag iallafall åka iväg, som jag tidigare nämnt.
Så, skillnaden där i filmen, han får tillbaka sitt liv, sin värld.
Men inte jag.

Orolig...Orättvist.

Mår inge bra alls. Så det känns jätte tryggt och skönt att jag har någon bredvid mig.
Men det där med 3an...nej...det känns inte bra överhuvudtaget, men men, vem lyssnar.
Vem ska lyssna? läkaren ska lyssna, gör han det? Näe.
För då hade han hjälp Pysen. Då hade han hjälpt henne, då hade han lyssnat på mig, men det gör och gjorde han inte.

Sånt jävla liv här nu. I princip hela tiden. Jag är så rädd och trött.
Mer finns inte att säga nu.

Pysen, jag finns Här, för Dig!

u.a

Fin rubrik va? *tss*
Just nu spelas within temptations - All I need.
Louise kom igen du ska vara glad nu, JESSICA KOMMER TILLBAKA IDAG!!!! *pirr i magen*
Men det är med glädje jag ser fram emot det, räknar typ minutrarna, hehe.
Vi ska se om vi kan åka och köpa lego idag ;) jaaa jag vet, kanske inte direkt anpasat för våran ålder men vi kan se det som en sysselsättning när avd kaosar.

Och det gör den verkligen nu. En medpatient mår inte alls bra, livat som fan. Jag går och har ont i magen hela hela tiden. Tänkte tagit upp det med läkaren men glömde det, fan!!! får se om jag hinner göra det om han kommer mer idag.
Men snälla...seriöst..hon behöver hjälp, och inte illa menat, utan riktig hjälp och jag tror faktiskt inte hon kan få det här. Förlåt nu ni personal som läser detta men jag tror faktiskt inte det.
Tänk på hennes bästa...

Jag har fortfarande kvar min 2a. Känns tryggt. 3a när jag sover. Känns lite mindre tryggt men jag tänker ge det ett försök iallafall. Och jag får gå ut med personal, och åka ut med Bengt.

Någon bild för idag har jag inte än... kanske kommer sen, beroende lite på vad som händer och sker, om det sker något intressant.

ÅÅåå pysen!!! <3

Och så invigning av lego.. :P

Slitsamt.

Ännu grad 2. Men det var jag själv som fick stå på mig för att ha den kvar.
För jag ser att den har och hjälper mig, tryggar mig jätte mycket.
Har räddat mig många gånger under dessa dagarna från att skada mig. "Nytt ställningstagande imorgon."
Men jag tänker inte ge mig. Jag vågar inte ta bort 2an, ÄN. Inte förrän det är EXAKT planerat på hur allt ska fungera och vara.
Jag behöver denna tryggheten och någorlunda ron ett litet tag, jag känner det så väl, min kropp och hela jag bara skriker efter ro.

Vaknade med ångest, trevligt va? ysch! men nu känns det lite bättre, men något kryper i mig, oroar mig, vad? vet inte. Louise hallå där! det är nu du ska be personal om hjälp när de sitter någon bara några meter ifrån dig. Fan, jag kan inte. JO det kan du. NEJ!!!
Måste försöka klara ut detta..

Ja, jag lever, visst, okej.
Bakat skorpor med KP. Tack för att du ville göra något med orediga mig som bara...jag vet inte..kastas hit och dit med känslor hit och dit.
Och TACK snälla snälla personal "I" för att du ringde sen så jag fick prata med dig, skratta lite, behövdes verkligen, Tack.

..Att sova..

Tänk..tänk om jag hade kunnat få tillbaka denna morgon och natt vi hade tillsammans.
Den trygghet jag hade då, på RIKTIGT!! Men nu är du inte på andra sidan väggen, inte ens i samma byggnad. Jag har inte din hand att hålla när alla faror kommer. Vaknar jag på natten finns inte din tryggande hand och andetag där.
Åh herre gud min högt älskade vän vad jag saknar dig.
Nu är jag bara rädd för dessa jävla nätter...hatar dem.

Ville ju bara bort...

Ja, tänk så fel allt kan bli. Och så oredigt och så, ja, jag vet inte vad jag ska säga.
Några snälla personer tog bort mig från tågrälsen som jag gått in på en bra bit, ungefär i samma sekund kom Bengt.
Det var En grej igår.
Sen blev allt så outhärdligt igårkväll så jag ville bara bort. Kommer inte ihåg så mycket har bara små blickar av vad som hände i början och så.
Lyftes över hit och dit. Luft ute. Luft i mig, syrgas. Massa stick överallt. En tut-tut bil utan tut tror jag, körde utav helvete iväg med mig för jag höll på att ramla av kändes det som i vissa svängar.
IVA. Övervakning några/någon timme. Fortfarande ont när jag drar djupa andetag..
Grad...vet inte om det är positivt eller negativt, lite för hög grad om jag ska vara ärlig, men men..
Nu är jag iallafall inte alls lika rädd hela tiden. NU ÄR DET ANDRA KÄNSLOR SOM KRYPER FRAM ISTÄLLET!!!! varför håller allt på att jävlas med mig såhär?!
Men någon finns iallafall vid min sida hela tiden..även om det ibland känns jävligt jobbigt det också. Får se vad läkare G, säger och kommer fram till och gör.

Fan...jag ville ju bara bort, ett tag, en stund..döden hallå var är du någonstans?


Kom igen pysen! Du klarar dig igenom detta jag vet det!! Tänker på dig hela tiden!

Denna EXTREMA rädsla.

Jag är så fruktansvärt trött på detta nu.
Gå runt och vara rädd dygnet runt, för verkligen allting. Och speciellt för en av mina medpatienter.
Skrik och bank i princip hela tiden upplever jag det som. Visst, det händer att jag också smäller ibland.. men jag är lite ehm...ja.. som sist. När jag slog sönder en lampa inne på toan.
Då slängde jag den i golvet och på en halv sekund hade jag händerna för öronen för att slippa höra smällen. Jag klarar inte av höga ljud, skrik och smällande. En grej jag bla går och är rädd för. Flashbacks. Den som aldrig har varit med om det kan aldrig sätta sig in i hur hemskt det är att flyga bakåt i tid och rum och uppleva något igen som varit något av det hemskaste i ens liv.
Och vad gör personalen när här är skrik och smällande? kommer någon och frågar hur det är med tex mig eller någon av de andra, hur de upplever det? Näe, de gör INGENTING!

Snälla...ska det verkligen behöva hålla på såhär?
Jag orkar inte, och jag orkar inte gråta, jag vill gråta, vill att någon ska hålla om mig och allt bara ska komma ut, men jag kan och..hm..vågar inte.
Istället sitter jag här med kaffe, lyssnar på min och Jessans "mys-skiva" för att få lite lugn i öronen.
Förtillfället Simple Plan - No love.
Uppmuntrande va? *tss*

Och från att hoppa från det ena till det andra.. Tack snälla snälla A-M för att du satt hos mig inatt när jag fick den där förjävliga rädslan som blir så kraftig att det fysiska påverkas.
Det kändes som om någon försökte dra ur alla kroppsdelar på mig och samtidigt strypa mig.
Det var så otäckt, jag var så rädd, fick ingen luft, men du fanns där..hela tiden... Tack.

Och om det ska vara till någon tröst för mig själv, så hittar jag åtminstone till järnvägen nu.
Och det har jag mig själv och Wiljan att tacka för.
Thanx.

Förresten, matansvarig? orka, NEJ!!
Och "deras" jävla sorl. Jag är trött på det nu. TYSTNAD TACK!!!!!!!!

Over ond Out.

till Dig.

Så skulle vi åka ut en runda. De valde att åka ut till den plats där vi tog farväl. Varför ska vi ut dit varje gång? det är så jobbigt.

Det var Där vi tog farväl för sista gången..

eller? gjorde vi det?

Något av det sista du sa var att du var nöjd med livet som varit och att du hade sett allt du velat se.

Jag känner nog lika dant. Eller....hm..jag är inte nöjd, men jag behöver inte se mer och jag har settt så mycket, negativt men ÄVEN POSITIVT så det räcker för mig.

Tänk, vi kanske träffas igen? spela tillsammans.

Inget adjö,

Snart Ses Vi Igen.

....Tack...

Tack underbaraste V för hjälpen när jag mådde dåligt, JAG BEHÖVDE INGEN VB =)
Visst, det gnager ännu men inte alls lika mycket.

Tack Bengt för Soreen brödet, MUMS!Och

ja...Louise då? vad ska du tacka dig själv för? för att du skadat dig? försökt hoppa ur bilen och suttit mitt på gatan?Öeh..? jaha,..jaja, tack Louise.

Bolltäcke.

Tack bolltäcket för den stunds lilla avslappning jag åtminstone fick, en liten stund.
Nu river allting i mig igen. Men jag ska försöka hålla huvudet uppe, tror jag, försöka.
Har mailat iväg en grej till personal jag satt och skrev inatt.
Vet inte om det kommer ge dem ett shit.
Men men.

Trevlig 1a maj.....

Varit på Citygross och köpt..bla...kaffe...oj oj vilket firande då.

Lite naturgodis också faktiskt.

Och så får jag väl passa på att be om ursäkt om mina bilder här inte blir allt för bra i och med att jag knappt ser att ta fanskapet. grr...*irriterad*