Mitt Riktiga, jag.

Ser ni mig inte? jo det gör ni. Ni ser en glad Louise som skrattar och dricker kaffe.
Men något annat då? nej....
Jag mår så ..ja...jag orkar inte nämna det mer.
Men jag är inte så glad och bra mående som det ser ut. Jag vill bara gråta.
Alla skratt, alla leénden gör så jävla ont!! DET GÖR SÅ ONT!!!!!
Tror inte någon ens kan föreställa sig denna inre smärta..jo..mina medpatienter, de vet percis hur det känns. Men gör personalen det?
Jag tvivlar på det.

Jag tvivlar på allt.
Kommer det bli en morgon dag? hur ska den se ut? vem ska hjälpa mig fram till den?
Kommer jag överleva den? kanske, eller, hm, är det min sista kväll och natt nu?
Jag hoppas, jag hoppas verkligen typ att..ja..kanske att mitt hjärta stannar av sig självt när jag sover eller något...snälla, låt det hända...

Låt mig få komma bort..snälla...SNÄLLA...
jag ber.

Tänk om jag hade legat inlagd på en avd för fysiska skador. Typ någon intox..som jag bara går och längtar efter (kalla mig dum om du vill, men så är det) ja, då hade alla verkligen tagit hand om mig, brytt sig om..varit oroliga för...
Men det är tydligen än väldig skillnad när det gäller det och psykiatrin.
Tyvärr.
Och detta drabbar allt för många...
Undra om jag kommer bli inkl i den skaran..