Lejonkungen.

Jag tror det är den absolut bästa Disney film som gjorts (enligt mig).
Och det är bland den finaste musik som finns i filmen som berör mig oehört mycket.
Och hm..hur jag nu ska förklara detta. Det går att jämföra den så mycket med mitt liv.
Jag föddes..träffade vänner..vänner försvann..kom tillbaka? fast i en annan form.
Och ja..tänk..en scen i filmen är ju när Simbas pappa dör. Tänk om det blir så med mig?
Fast det är mamma som puttar på mig och försöker väcka liv i mig, som är förevigt borta.
Är det så det kommer sluta?
I filmen får simba tillbaka sitt liv, men ändå har han något förlorat. Och det är ju samma för mig, NÄSTAN, förutom att jag kommer inte få tillbaka ett riktigt liv.
Ja jag vet att jag är jätte mycket negativ när jag skriver, ber lite halvt om ursäkt men det är mitt mående, på allvar.

Vad ska 3an hjälpa mig på natten? jag har redan börjat med planer på hur det ska gå till.
En B plan, eller ja..kan man kanske kalla det. eller C? näe....jag är så rädd när jag vaknar, jag vågar ju knappt resa mig ur sängen.
Men någon natt kanske jag gör det, någon natt kanske jag hinner.

Ja, kanske jag riskerar att bli någon jävla gurka. MEN, då får jag iallafall åka iväg, som jag tidigare nämnt.
Så, skillnaden där i filmen, han får tillbaka sitt liv, sin värld.
Men inte jag.