Denna EXTREMA rädsla.

Jag är så fruktansvärt trött på detta nu.
Gå runt och vara rädd dygnet runt, för verkligen allting. Och speciellt för en av mina medpatienter.
Skrik och bank i princip hela tiden upplever jag det som. Visst, det händer att jag också smäller ibland.. men jag är lite ehm...ja.. som sist. När jag slog sönder en lampa inne på toan.
Då slängde jag den i golvet och på en halv sekund hade jag händerna för öronen för att slippa höra smällen. Jag klarar inte av höga ljud, skrik och smällande. En grej jag bla går och är rädd för. Flashbacks. Den som aldrig har varit med om det kan aldrig sätta sig in i hur hemskt det är att flyga bakåt i tid och rum och uppleva något igen som varit något av det hemskaste i ens liv.
Och vad gör personalen när här är skrik och smällande? kommer någon och frågar hur det är med tex mig eller någon av de andra, hur de upplever det? Näe, de gör INGENTING!

Snälla...ska det verkligen behöva hålla på såhär?
Jag orkar inte, och jag orkar inte gråta, jag vill gråta, vill att någon ska hålla om mig och allt bara ska komma ut, men jag kan och..hm..vågar inte.
Istället sitter jag här med kaffe, lyssnar på min och Jessans "mys-skiva" för att få lite lugn i öronen.
Förtillfället Simple Plan - No love.
Uppmuntrande va? *tss*

Och från att hoppa från det ena till det andra.. Tack snälla snälla A-M för att du satt hos mig inatt när jag fick den där förjävliga rädslan som blir så kraftig att det fysiska påverkas.
Det kändes som om någon försökte dra ur alla kroppsdelar på mig och samtidigt strypa mig.
Det var så otäckt, jag var så rädd, fick ingen luft, men du fanns där..hela tiden... Tack.

Och om det ska vara till någon tröst för mig själv, så hittar jag åtminstone till järnvägen nu.
Och det har jag mig själv och Wiljan att tacka för.
Thanx.

Förresten, matansvarig? orka, NEJ!!
Och "deras" jävla sorl. Jag är trött på det nu. TYSTNAD TACK!!!!!!!!

Over ond Out.