Ville ju bara bort...

Ja, tänk så fel allt kan bli. Och så oredigt och så, ja, jag vet inte vad jag ska säga.
Några snälla personer tog bort mig från tågrälsen som jag gått in på en bra bit, ungefär i samma sekund kom Bengt.
Det var En grej igår.
Sen blev allt så outhärdligt igårkväll så jag ville bara bort. Kommer inte ihåg så mycket har bara små blickar av vad som hände i början och så.
Lyftes över hit och dit. Luft ute. Luft i mig, syrgas. Massa stick överallt. En tut-tut bil utan tut tror jag, körde utav helvete iväg med mig för jag höll på att ramla av kändes det som i vissa svängar.
IVA. Övervakning några/någon timme. Fortfarande ont när jag drar djupa andetag..
Grad...vet inte om det är positivt eller negativt, lite för hög grad om jag ska vara ärlig, men men..
Nu är jag iallafall inte alls lika rädd hela tiden. NU ÄR DET ANDRA KÄNSLOR SOM KRYPER FRAM ISTÄLLET!!!! varför håller allt på att jävlas med mig såhär?!
Men någon finns iallafall vid min sida hela tiden..även om det ibland känns jävligt jobbigt det också. Får se vad läkare G, säger och kommer fram till och gör.

Fan...jag ville ju bara bort, ett tag, en stund..döden hallå var är du någonstans?


Kom igen pysen! Du klarar dig igenom detta jag vet det!! Tänker på dig hela tiden!